Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

Rika Maja

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Rika Maja

Bland de mer omtalade som är begravda vid 1704 års kyrka kan nämnas Rika Maja (1661-1757), en sägenomspunnen samekvinna från Mausjaur, ett par mil sydväst från Arvidsjaur. Hon hade över 3 000 renar, vilka hon skötte "så som nutidens lappar aldrig sköta dem" (Obs! De orden skrevs i början av 1900-talet). Rika Maja var rikt klädd i guld- och silversmycken. Hon lär ha varit fåfäng och visade sin rikedom genom att bära fem koltar över varandra, den längsta innerst, den kortaste ytterst, för att alla skulle se hur rik hon var. Hon brukade skrida fram i den vackra, men tjocka och varma munderingen vid samernas största kyrkhelg i Arvidsjaur, storstämningshelgen, även i det värsta solgass. Hon led gärna pin, bara hon fick visa sig fin.

Vid vintermarknaden i början av året lärde sig handlarna, Piteborgarna, att de måste krusa för henne och besöka henne först – i annat fall blev det inga affärer. De övriga "lapparna var så att säga hennes vasaller".
Hon brände stora marker med granskog mellan berget Akkanålke och Svärdälven för att få renbete. Vid Vallen, Sjöträsk, hade hon en lappvall, där det i slutet av 1900-talet hittades en seite, förmodligen Rika Majas seite, vid Ove Åhmans gård. Fastän kristendomen var införd i Sverige använde Rika Maja sig av både trolltrumma och nåider. Nedanför berget Akkanålke ligger en mörk och hemlighetsfull fjälltjärn – över den reser sig berget närmast lodrätt, en plats som lär ha använts som ättestupa för äldre samer då de inte längre orkade följa med på vandringarna.

Enligt legenden samlade Rika Maja "en stor massa penningar, vilka hon, enligt lapparnas sätt, gömde i Akkanålkes bergsskrevor". Om man skall leta efter dessa pengar måste det ske på midsommarnatten "och man måste kunna hålla tyst, vilka rysligheter man än får uppleva" - förmodligen uppdykande i form av en skogsfru, med andra ord Rika Maja bevakande sin skatt.
En man, Nils Petter Lundmark född 1864 och boende i Storberg, sökte tillsammans med byborna efter en fårhjord på Stenträsksflygget. Han råkade säga något ofördelaktigt om Rika Maja. Plötsligt fick han från ingenstans svart, mörk beckolja i ögonen så att han för en stund blev blind. En del straffas direkt! Enligt Alfred Ohring i boken "Vår nordliga hembygd" var "berget Akkanålke hennes gud; det tillbad hon och till det offrade hon". Formellt hade hon antagit de kristna sederna, men bara formellt. När det verkligen gällde, då det blev nöd, ja då åkallade hon sin seite. Rika Maja hade en lappkåteliknande offersten en bit ut i vattnet i sjön Mausjaur.
En dag kom underrättelse om att berget Akkanålke stod i brand. Rika Maja blev förtvivlad, förtvivlad för att renbetet förstördes. Gammal och blind lät hon sig ledas ut en bit i sjön Mausjaur. Med offerslöjan på slog hon med sin mässingsringsbeprydda stav tre gånger i vattnet, exakt tre gånger skulle det vara, under det att hon visslade. Se, då kom genast ett häftigt åskväder och Akkanålke och renbetet var räddat.


När hon kände slutet komma bad hon att få bli begravd på berget, så att hon "för alltid skulle få höra renklövarnas knäppande och den vita skällrenens klocka". Nu blev det inte så. De anhöriga trodde inte på trolldom. Hon lades till en början i en sommargrav i Mausjaur, men fördes senare, liksom alla andra vid den tiden, till kyrkogården i Arvidsjaur för en kristen begravning. Förmodligen jordades hon med sina koltar på sig. I förtvivlan över detta svek störtade hennes stora renhjord iväg de många milen mot Bottenvikskusten. Renskötare försökte förgäves få stopp på galoppen. Hjorden stannade inte ens vid strandlinjen utan fortsatte rakt "ut på isen; och utan att hejda sitt lopp störtade sig så gott som hela hjorden i den öppna havsvaken". Bara några få renar blev kvar. Om du tycker dig ana en viss oro, en viss mystik, när du vandrar över det gamla prästgårdsområdet i Arvidsjaur - tänk då på att Rika Maja ligger där under torvan.

 upp igen

Utdrag ur Lennart Öhmans bok "Arvidsjaurs kyrka 100 år" utgivet med vederbörligt tillstånd. Boken finns att köpa hos Arvidsjaurs församling.




Andra bloggar om: , , , , , ,

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 22:14

Personhistoria | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Problem med V och W

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Problem med V och W

Detta med V (= enkelt V) och/eller W (dubbelt) i efternamnet ställer till en hel del problem för släktforskarna. Det verkar vara mycken oreda i de offentliga handlingarna. Om fadern heter Wikberg finner man att sönerna heter både Vikberg och Wikberg, ja mamman kan kallas för Vikberg trots att mannens efternamn stavas Wikberg. I vår kommun Arvidsjaur är det många som heter W/Vikberg framförallt i Glommersträsksområdet.

Jag tar ett exempel hämtat ur de ”officiella” CD-skivorna. Exemplet gäller pastorsdiakonen Hilding Wiklund. Wiklund var diakon och bosatt i Arvidsjaur i huset intill prästgården när han avled. (På den tiden fanns det bara två bostadshus på området.) Ofta kan man med hjälp av CD-n ”Dödboken 1947-2003” finna namnet på make/maka, men tyvärr inte i detta fall. Enligt gravstenen, vilken står intill Arvidsjaurs kyrka, stavas namnet Wiklund, d.v.s. med dubbel-w. Sökning i dödboken på ”Wiklund” ger ingen träff. Däremot återfinns diakon Wiklund under motsvarande sökning på ”Viklund”. Det står noterat att han – Hilding Jonas Petter Viklund – var född den 10 mars 1898 och ledsamt nog har det noterats ”ingen uppgift om födelseort”. Det framgår vidare att han avled den 8/11 1960 ("inga adressuppgifter” och att han var en ”gift man”, men i övrigt inget av värde).

Vem var då hans fru? Då är det självklart naturligt att söka under mannens namn ”Viklund”, men se det gav inget resultat. Ny sökning – denna gång på efternamnet ”Wiklund” och ”kvinna” samt dödsort ”Arvidsjaur”. Det gav ett svar – det rätta, nämligen Anna Elisabet Wiklund, som avled på ålderdomshemmet i Arvidsjaur 22/1 1972, född den 31/3 1901 i Kyrkås
församling i Jämtland. Ur min bok om Arvidsjaurs församling tillåter jag mig att citera följande ur avsnittet om diakoner;
Hilding Wiklund, 1934-1960
Wiklund, född 1898 i Ragunda, Jämtland, var en kämpe på diakonins område, inte bara inom sitt eget arbetsområde Arvidsjaur och Arjeplog, utan för hela Luleå stift, ja i hela Sverige.Under sina resor inom hela riket för Stiftelsen Lekmannatjänst blev han vida känd och ansågs som den ”märkligaste resetalaren”. Wiklund hade en rad kyrkliga förtroendeuppdrag, bland annat valdes han 1949 till förbundsordförande i Svenska pastorsdiakonförbundet. Wiklund var ”en ordets förkunnare som kryddade sitt tal med liknelser från vardagen och arbetet”. Han tjänstgjorde som diakon i Rättvik under fem års tid, bytte tjänst med sin bror Fredrik och började tjänstgöra i Arvidsjaur 1934, kom tidigt med i scouterna och tog hösten 1945 över ledarskapet för scoutkåren i Arvidsjaur och han hade enligt en tidningsnotis ”fått god fart på arbetet”. Vid en högtid i kyrkan i början av år 1946 dubbades elva pojkar efter avklarade prov. 1954 fick Wiklund Patriotiska sällskapets medalj.
Folk förundrade sig över Wiklunds enastående minne och psalmkunskaper. Vid sammankomster blev han aldrig svarslös när någon på måfå sa ett psalmnummer. Strax tog han upp rätt psalm. I många års tid var han ordförande i Luleå stifts-
konvent av kyrkobröderna. Wiklund lämnade ordförandeskapet i juni 1960. Inte långt därefter var ”denne trogne arbetares livsverk fullbordat”. Den 8 november 1960 fick Wiklund gå in i Guds folks sabbatsvila”. Han sjönk plötsligt ihop och avled då han skulle ut och sälja julfemmor. Officiant vid begravningen var kontraktsprosten Martin Söderholm, Skellefteå, vilken höll ett personligt färgat griftetal. De hade ju haft dagligt umgänge i åratal och bott grannar med varandra. Kyrkoherden Svedberg var liturg vid begravningsmässan. Wiklund tackades av ett stort antal talare, bland annat talade Andreas Lidman (far till den kända författaren Sara Lidman), Missenträsk, för kyrkobrödrakåren. Hilding Wiklunds fru, Anna född 1901 i Kyrkås, Lit, var en ”ivrig och drivande kraft inom Kyrkliga syföreningens och Kyrkliga ungdomskretsens verksamhet”. Hon avled 1972 i Arvidsjaur. Slut på citatet.
• Av Lennart Öhman • Saxat från Backspegeln

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 21:02

Namn – Ordbruk | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Namngivningsseder

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Namngivningsseder

Arvidsjaurs Släktforskarförening, ASFF, gästades nyligen av Eivor Lindmark från Luleå. Hon berättade för medlemmarna om namntraditioner och namngivningsseder från medeltid till nutid. Lindmark, som ursprungligen kommer från Mader inom Arvidsjaurs kommun, har under mer än tio års tid lett studiecirklar i släktforskning. Hon berättade att före 1850 hade allmogebarnen endast ett förnamn. Dåtidens präster avrådde vidare föräldrarna från att ge barnen hedniska namn, men även vilda djurs namn skulle undvikas. Det var adeln som började ge sina barn två förnamn, vilket togs efter av borgarna och så småningom även av allmogen, bönderna.Kvinnan tog i äldre tid inte mannens namn vid giftermål, utan behöll sitt namn, exempelvis Johansdotter.

Männens och kvinnornas efternamn bestod länge av faderns namn plus tillägget son respektive dotter, så kallat patronymikon. Son nummer ett i en familj fick ofta sitt förnamn efter farfar, son nummer två fick morfars namn, under det att son nummer tre kunde få samma förnamn som sin far. På samma sätt var det för döttrarna – de fick farmors, mormors respektive mammans namn. Värre var det med namngivningen av utomäktenskapliga barn – många fick dock sin morfars patronymikon, då fadern smet undan sitt ansvar. Om mannen blev änkling hände det ofta att första dottern i det nya äktenskapet fick första fruns förnamn – ett sätt att visa sin vördnad för den avlidna.

Lindmark tog även upp binamn (exempelvis Erik Läspe och Halte), hemortsbetecknande namn (Pär i Värja) och de flitigt förekommande soldatnamnen. Det var, enligt Lindmark, adeln som började med släktnamn, det vill säga efternamn som följde släkten i generation efter generation. Många präster latiniserade sina namn – Lars blev Laurentius. På 1600-talet kom den latinska formen av efternamn med syftning på hemorten, som Rangius efter Ranbyn i Sorsele och Laestadius efter Lästa by i Ångermanland. Det var enkelt att byta namn före år 1901, då en ny namnlag kom. Tidigare behövde man bara säga till prästen att nu skall jag heta exempelvis Lundström. En och samma person kunde ha flera olika efternamn under sin livstid. Dessa byten försvårar dock för släktforskarna. Eivor Lindmark tog som exempel en släkt inom Arvidsjaur där fyra bröder tog var sitt nytt efternamn; Nilsson, Stenberg, Stenlund och Stenvall.

Av Lennart Öhman • Saxat från Backspegeln

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 20:59

Namn – Ordbruk | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Forskning med kluvna känslor

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Forskning med kluvna känslor

Biblioteket har en samling fotografier som inger en motstridiga känslor. Fotografierna är av hög kvalitet. De är tekniskt skickligt fotograferade och kopierade, men även kompositionerna är skickligt gjorda. De porträtterade människorna ser ofta stolta ut över att vara föremål för uppmärksamheten och glada över det märkvärdiga i att fotograferas av en professor från Stockholm. Bara sällan ser man någon som ser beklämd eller obekväm ut bland de tusentals avporträtterade människorna. De avbildas i sina hemmiljöer. Ibland med vardagskläder men ofta uppklädda med stärkkrage respektive söndagsklänning, eller samedräkt. Vad är det då som är beklämmande med dessa bilder? Jo, de framställdes och samlades av professor Herman Lundborg under 1920-talet. Lundborg var chef för rasbiologiska institutet i Uppsala, som bildades 1921 för att studera rasskillnaderna i Sverige. Lundborg reste runt hela Sverige och dokumenterade vad som han ansåg var ”raser”. I dag, när vi vet att talet om raser är nonsens, blir den här dokumentationen makaber.

Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet
Med tanke på de enormt stegrade och oavlåtligt stigande utgifterna inom alla länder för defekta och urartade människor av skilda slag kan ett skyndsamt genomförande av dessa förslag betraktas som en absolut nödvändighet, ja, som ett nödvärn från staternas sida, som deras självbevarelsedrift bör framtvinga. De viktigaste problemställningarna för sådana forskningsinstitut äro redan givna. Det är endast vilja och penningmedel, som saknas. (Herman Lundborg 1918)

En rad kulturpersonligheter stödde den svenska rasbiologiska forskning som låg till grund för nazismen, och ledde till att 63 000 svenskar steriliserades. Konstnären Anders Zorn skänkte 1918 5 000 kronor till Herman Lundborg, för att han skulle kunna starta sitt institut. Samma år skrev författaren och Nobel-pristagaren Selma Lagerlöf till Lundborg, och uttalade sitt starka stöd för hans rasbiologiska studier. Mätning av samiska kranier och samer var ett led i den rasbiologiska forskningen på Rasbiologiska institutet. Herman Lundborg hyste nazistiska sympatier, och institutet fick efterföljare på flera håll i världen, bland annat i Tyskland. Skallmätningen av samer baserades på svensken Anders Retzius teori från 1800-talet om att människor kunde delas in i raser beroende på skallformen. Retzius fick hjälp att samla in kranier för sin forskning av Lars Levi Laestadius, präst i Karesuando 1826-1849. Den samlingen finns i Lund. I början av 30-talet avstannade institutets verksamhet. Bland annat hade man tröttnat på att Lundborg tillbringade långa tider ute i landet och arbetet på institutet då stod stilla. 1936 tillsattes socialdemokraten Gunnar Dahlberg som chef. I och med detta ändrade institutet till viss del inriktning. Lundborg hade ägnat mycket möda åt "antropologi" och ärftliga medicinska kuriositeter, medan Dahlberg istället var mer inriktad på folksjukdomar.
Fotosamlingen
I universitetsbibliotekets källare förvaras Lundborgs rasbiologiska samling. På dammiga hyllor står ett antal fotoalbum. Ungefär hälften av dem, kanske tjugo stycken, är till formatet något större än liggande A4, resten är stora album i A2-format. Det finns ett litet register till albumen som berättar vad de innehåller: Lapska typer från Torneå, Arvidsjaur, Jokkmokk, Arjeplog. Zigenare. Tattare. Brottslingar och andra undermåliga. Sinnesslöa. Judar. Nordsvenska stugtyper. Och: gymnaster, sjuksköterskor, dalfolk. Ingenstans finns dock några namn på de personer eller platser som avbildas. Några av de stora albumen gör en särskilt beklämd: Herman Lundborg gick så långt i sitt dokumentationsnit att han fotograferade människorna nakna. Där står de, fotograferade ur alla möjliga vinklar, berövade sin identitet, som namnlösa varuprover eller skyltexemplar. Vi får otäcka associationer till nakna människor i köerna på väg in i Auschwitz gasduschar. Dock fotograferade han inte våra anfäder i Arvidsjaurtrakten på detta utlämnande sätt. Det var vi glada för.
Att besöka Carolina Rediviva
Det tar knappt en kvart att gå från järnvägsstationen tvärs genom Uppsala till Universitetsbiblioteket, eller Carolina Rediviva som byggnaden heter. Den ligger på en kulle alldeles i närheten av slottet. Kullen är brant, så man får anstränga sig för att komma dit, och man känner verkligen att arkitekten menade att man skall nalkas byggnaden med ödmjukhet och respekt för den stora lärdom som göms bakom de pampiga dörrarna.

Vi har ringt i förväg och avtalat om tid, så att de vet att vi kommer. Det är Kart- och bildavdelningen som härbärgerar Lundborgs samling. Vi blir mötta vid garderoben, där vi förresten måste lämna in alla väskor, även handväskan. Sen följer vi med in på avdelningen där vi får legitimera oss och fylla i ett antal blanketter. Så blir vi lotsade ner i källaren, genom slingrande långa och dammiga gångar, till hyllorna med Lundborgs samling. ”Ska vi säga att jag kommer och hämtar er om en timme?” Man bör inte ha anlag för klaustrofobi om man ska forska! Som tur är har vi smugglat med oss en liten termos med kaffe så vi kan styrka oss. Det är egentligen förbjudet att ta med. Tänk om vi skulle spilla kaffe på något av de ovärderliga fotografierna!

I det första album vi öppnar möts vi av en strålande leende Karin Stenberg. Eftersom det här är 1923 är hennes hår korpsvart, långt och flätat i en lockig fläta. Karin var tydligen på besök i Uppsala för det finns flera sidor med foton på henne tillsammans med olika anställda på institutet och i stadsmiljö. Och hon har sin fina samedräkt på sig. Men ingenstans står hennes namn att finna. Karin Stenberg (1884-1969) var en av Arvidsjaurs stora personligheter. Hon föddes i Araksuolo, där hennes föräldrar var renskötande samer. Hon var lärarinna och kämpade hela sitt liv för samernas sak. Vi bläddrar vidare. Och vi hittar som sagt var några foton där vi vet vilka de föreställer. Och några fler foton där vi säger till varandra: den kvinnan ser ju ut precis som…, och den mannen ser ut precis som från den släkten. Det finns ganska många bilder på Arvidsjaurbor. Inte alla är samer.
Vi får beställa kopior på de bilder vi vill ha. Kopiorna kostar från 25 kronor och uppåt per styck. Men det går inte att ringa till biblioteket och fråga om de har någon bild på ”min mormor” eller ”någon från den släkten”, eftersom det inte finns några som helst namn utsatta. Det enda som står är att bilderna i just detta album är från Arvidsjaur. Så man måste själv åka dit och titta på alla foton. Alla är välkomna att titta i samlingen. Det kostar ingenting, men avdelningen vill veta i förväg att man kommer, eftersom man måste visas ned i källarlokalerna och sedan hämtas därifrån. Biblioteket har också ett porträttregister. Registret innehåller namn på de människor vars porträtt finns i någon av bibliotekets samlingar. Med lite tur kan ens släkting finnas i det registret, med hänvisning till var porträttet står att finna. Bibliotekarien frågar oss om vi vill registrera namnen på de personer som vi känner igen. Då skulle de  ju bli sökbara för den som letar på deras namn. Vi avböjer dock att registrera våra släktingars namn i registret, eftersom det i så fall kommer att bli en hänvisning till ”Rasbiologiska samlingen”. Det är en stark upplevelse att gräva i detta arkiv. Det är roligt att hitta foton på sina släktingar och andra som vi känner igen men inte vet namnet på. Men samtidigt är det en fruktansvärd förolämpning, både mot de enskilda personerna men också mot den samiska kulturen, att fotona återfinns i en samling vars huvudsyfte var att visa deras underlägsenhet, och i samma omgivning som ”brottslingar, undermåliga och sinnesslöa”. Det svenska förmyndarsamhället har fortfarande en stor skuld att betala.

Av Katrin Nyström • Saxat från Backspegeln



Andra bloggar om: , , , , , , ,

 

 [ Läs mer » ]

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 20:52

Släktforskning allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Dystra livsöden

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Dystra livsöden
Många dystra livsöden utspelade sig i de norrländska storskogarna på 1700- och 1800-talen, men även långt in på 1900-talet. Människorna fick lida hårt när de försökte klara livhanken på en liten jordplätt. Doktorn var långt borta. Fattigdomen var stor. En familjs öde som man ställer sig undrande inför är familjen Lundmark i Svanträsk. Kan någon av medlemsbladets läsare berätta mer om familjen? Hör av er.

Av kyrkböckerna framgår att pappan i familjen Jonas August Lundmark föddes 1885 i Svanträsk. Han avled på Piteå lasarett den 11/11 1934. Även modern – Eva Johanna Svensson, född 1882 i Skogträsk – avled på Piteå lasarett ett par år senare, närmare bestämt 1941. Skräcken för att hamna på lasarett var stor, den rådde långt in på 1900-talet, eftersom folk väldigt ofta fick erfara att den som skickades till kustlasaretten inte kom tillbaka med livet i behåll. Flera av barnens öde måste ha varit mycket sorgliga.

Första barnet Betty Cecilia Lundmark, född 1908, avled 16/11 1934 på Sandträsks sanatorium.
Barn nr 2 Jonas Gösta, född 1910, avled den 21/10 1935.
Sonen Anders Uno, f. 1912, avled den 10/9 1935.
Sonen John Bertil, f. 1918, avled den 31/10 1935.
Dottern Judith Margareta blev inte gammal, född 11/10 1919, avled 30/11 1919.
Fadern och fyra av barnen avled således inom ett drygt års tid 1934-35. Sannolikt var det Tbcsjukdom
som bidrog till dödsfallen.

Av Lennart Öhman • Saxat från Backspegeln


Andra bloggar om: , , , , , , ,

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 20:44

Personhistoria | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Aktuellt Asff

Allmänt

Arvidsjaurs historia

Efterlysningar

Namn – Ordbruk

Ord från Ordföranden

Personhistoria

Släktforskning allmänt

Arkiv

 2017

 2016

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 







Start

Om föreningen

Föreningsbloggen

Projekt

Läsvärt

Sevärt

Kontakt

Efterlysningar & gästbok

CD & boktips

Länktips



 





Välkommen!

Du är besökare nr

Denna månad

Denna vecka

Online just nu