Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

Problem med V och W

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Problem med V och W

Detta med V (= enkelt V) och/eller W (dubbelt) i efternamnet ställer till en hel del problem för släktforskarna. Det verkar vara mycken oreda i de offentliga handlingarna. Om fadern heter Wikberg finner man att sönerna heter både Vikberg och Wikberg, ja mamman kan kallas för Vikberg trots att mannens efternamn stavas Wikberg. I vår kommun Arvidsjaur är det många som heter W/Vikberg framförallt i Glommersträsksområdet.

Jag tar ett exempel hämtat ur de ”officiella” CD-skivorna. Exemplet gäller pastorsdiakonen Hilding Wiklund. Wiklund var diakon och bosatt i Arvidsjaur i huset intill prästgården när han avled. (På den tiden fanns det bara två bostadshus på området.) Ofta kan man med hjälp av CD-n ”Dödboken 1947-2003” finna namnet på make/maka, men tyvärr inte i detta fall. Enligt gravstenen, vilken står intill Arvidsjaurs kyrka, stavas namnet Wiklund, d.v.s. med dubbel-w. Sökning i dödboken på ”Wiklund” ger ingen träff. Däremot återfinns diakon Wiklund under motsvarande sökning på ”Viklund”. Det står noterat att han – Hilding Jonas Petter Viklund – var född den 10 mars 1898 och ledsamt nog har det noterats ”ingen uppgift om födelseort”. Det framgår vidare att han avled den 8/11 1960 ("inga adressuppgifter” och att han var en ”gift man”, men i övrigt inget av värde).

Vem var då hans fru? Då är det självklart naturligt att söka under mannens namn ”Viklund”, men se det gav inget resultat. Ny sökning – denna gång på efternamnet ”Wiklund” och ”kvinna” samt dödsort ”Arvidsjaur”. Det gav ett svar – det rätta, nämligen Anna Elisabet Wiklund, som avled på ålderdomshemmet i Arvidsjaur 22/1 1972, född den 31/3 1901 i Kyrkås
församling i Jämtland. Ur min bok om Arvidsjaurs församling tillåter jag mig att citera följande ur avsnittet om diakoner;
Hilding Wiklund, 1934-1960
Wiklund, född 1898 i Ragunda, Jämtland, var en kämpe på diakonins område, inte bara inom sitt eget arbetsområde Arvidsjaur och Arjeplog, utan för hela Luleå stift, ja i hela Sverige.Under sina resor inom hela riket för Stiftelsen Lekmannatjänst blev han vida känd och ansågs som den ”märkligaste resetalaren”. Wiklund hade en rad kyrkliga förtroendeuppdrag, bland annat valdes han 1949 till förbundsordförande i Svenska pastorsdiakonförbundet. Wiklund var ”en ordets förkunnare som kryddade sitt tal med liknelser från vardagen och arbetet”. Han tjänstgjorde som diakon i Rättvik under fem års tid, bytte tjänst med sin bror Fredrik och började tjänstgöra i Arvidsjaur 1934, kom tidigt med i scouterna och tog hösten 1945 över ledarskapet för scoutkåren i Arvidsjaur och han hade enligt en tidningsnotis ”fått god fart på arbetet”. Vid en högtid i kyrkan i början av år 1946 dubbades elva pojkar efter avklarade prov. 1954 fick Wiklund Patriotiska sällskapets medalj.
Folk förundrade sig över Wiklunds enastående minne och psalmkunskaper. Vid sammankomster blev han aldrig svarslös när någon på måfå sa ett psalmnummer. Strax tog han upp rätt psalm. I många års tid var han ordförande i Luleå stifts-
konvent av kyrkobröderna. Wiklund lämnade ordförandeskapet i juni 1960. Inte långt därefter var ”denne trogne arbetares livsverk fullbordat”. Den 8 november 1960 fick Wiklund gå in i Guds folks sabbatsvila”. Han sjönk plötsligt ihop och avled då han skulle ut och sälja julfemmor. Officiant vid begravningen var kontraktsprosten Martin Söderholm, Skellefteå, vilken höll ett personligt färgat griftetal. De hade ju haft dagligt umgänge i åratal och bott grannar med varandra. Kyrkoherden Svedberg var liturg vid begravningsmässan. Wiklund tackades av ett stort antal talare, bland annat talade Andreas Lidman (far till den kända författaren Sara Lidman), Missenträsk, för kyrkobrödrakåren. Hilding Wiklunds fru, Anna född 1901 i Kyrkås, Lit, var en ”ivrig och drivande kraft inom Kyrkliga syföreningens och Kyrkliga ungdomskretsens verksamhet”. Hon avled 1972 i Arvidsjaur. Slut på citatet.
• Av Lennart Öhman • Saxat från Backspegeln

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 21:02

Namn – Ordbruk | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Namngivningsseder

Arvidsjaurs släktforskarförening


Artiklar Namngivningsseder

Arvidsjaurs Släktforskarförening, ASFF, gästades nyligen av Eivor Lindmark från Luleå. Hon berättade för medlemmarna om namntraditioner och namngivningsseder från medeltid till nutid. Lindmark, som ursprungligen kommer från Mader inom Arvidsjaurs kommun, har under mer än tio års tid lett studiecirklar i släktforskning. Hon berättade att före 1850 hade allmogebarnen endast ett förnamn. Dåtidens präster avrådde vidare föräldrarna från att ge barnen hedniska namn, men även vilda djurs namn skulle undvikas. Det var adeln som började ge sina barn två förnamn, vilket togs efter av borgarna och så småningom även av allmogen, bönderna.Kvinnan tog i äldre tid inte mannens namn vid giftermål, utan behöll sitt namn, exempelvis Johansdotter.

Männens och kvinnornas efternamn bestod länge av faderns namn plus tillägget son respektive dotter, så kallat patronymikon. Son nummer ett i en familj fick ofta sitt förnamn efter farfar, son nummer två fick morfars namn, under det att son nummer tre kunde få samma förnamn som sin far. På samma sätt var det för döttrarna – de fick farmors, mormors respektive mammans namn. Värre var det med namngivningen av utomäktenskapliga barn – många fick dock sin morfars patronymikon, då fadern smet undan sitt ansvar. Om mannen blev änkling hände det ofta att första dottern i det nya äktenskapet fick första fruns förnamn – ett sätt att visa sin vördnad för den avlidna.

Lindmark tog även upp binamn (exempelvis Erik Läspe och Halte), hemortsbetecknande namn (Pär i Värja) och de flitigt förekommande soldatnamnen. Det var, enligt Lindmark, adeln som började med släktnamn, det vill säga efternamn som följde släkten i generation efter generation. Många präster latiniserade sina namn – Lars blev Laurentius. På 1600-talet kom den latinska formen av efternamn med syftning på hemorten, som Rangius efter Ranbyn i Sorsele och Laestadius efter Lästa by i Ångermanland. Det var enkelt att byta namn före år 1901, då en ny namnlag kom. Tidigare behövde man bara säga till prästen att nu skall jag heta exempelvis Lundström. En och samma person kunde ha flera olika efternamn under sin livstid. Dessa byten försvårar dock för släktforskarna. Eivor Lindmark tog som exempel en släkt inom Arvidsjaur där fyra bröder tog var sitt nytt efternamn; Nilsson, Stenberg, Stenlund och Stenvall.

Av Lennart Öhman • Saxat från Backspegeln

 

Torsdagen den 1 februari 2007 kl. 20:59

Namn – Ordbruk | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Aktuellt Asff

Allmänt

Arvidsjaurs historia

Efterlysningar

Namn – Ordbruk

Ord från Ordföranden

Personhistoria

Släktforskning allmänt

Arkiv

 2017

 2016

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 







Start

Om föreningen

Föreningsbloggen

Projekt

Läsvärt

Sevärt

Kontakt

Efterlysningar & gästbok

CD & boktips

Länktips



 





Välkommen!

Du är besökare nr

Denna månad

Denna vecka

Online just nu